Filip har mustasch

...många till och med. ;)

Då ni fick höra sagan om dinosaurien sa jag att det var flera inlägg om sömnad att vänta. Jag ska sluta kalla dinosaurien ful, Filip är stormförtjust fortfarande. Man ska inte vara ytlig. Dessutom har jag faktiskt "opererat" Dino så att hans taggar i alla fall är (ännu) bättre på plats. Han är så perfekt så. (Jag fick ju faktiskt operera hans sängkompis Bodil också innan hon var redo att göra sitt jobb, så det är väl så det är....) Både Bodil och Dino hör för övrigt till mina bättre sömnadsprojekt om ni frågar Filip (och det är ju hans åsikt som värderas högst), båda är väldigt lätta att göra, så där han ni tips! 

Byxorna han har på då han inspekterar sina nya byxor, är sydda av hans mommo. Det finns så mycket fina tyger att sy i åt barn....

Ni märker att det var bra att vi skruvade upp TV:n på väggen, och att jag stickade in sladdarna - som ni ser i det HÄR inlägget...

I inlägget om Dino såg ni faktiskt ytterligare ett av mina sömnadsarbeten. Filips nya byxor! De är sydda enligt samma mönster som alla andra byxor jag sytt åt Filip (ur boken ompele lapselle från 1987), denna gång i storlek 90, precis som hans gula byxor. Nej han är inte så stor ännu, annars har han storlek 80-86, men jag vill ju inte sy 80 åt han då, och med praktiska resårer passar de här byxorna i storlek 90 redan nu utan problem. 

Det fina mustasch-tyget var faktiskt en julklapp, tillsammans med boken Sy i vaxduk (2011). En av de roligaste julklapparna kan jag säga. Ni ser att jag har mycket tyg kvar att använda så vi kan hitta på mycket skoj ännu, Filip och jag. I boken finns en massa roliga och användbara mönster, som man kan sy av både tyg eller vaxduk. Jag är faktiskt lite inspirerad och köpte lite vaxduk igår... 

Med på bilden är också boken Ompele lapselle som varit väldigt flitigt i användning sedan den kom ut 1987 kan jag tänka mig. Jag har den till lån av mamma, som sydde mycket när vi var små (syr fortfarande mycket). Ni ser att det finns en massa mönster instoppade i boken dessutom... Jag borde bläddra lite till i den, vad skulle jag mera kunna sy av mustasch-tyget? Tips emottages också gärna av er!

Victorian neckwarmer

Spanade ni in min krage i ett tidigare inlägg? Ni såg rätt, den är ny! Här ska ni få bättre bilder.

Mönstret heter Victorian Neckwarmer, och ni hittar det HÄR (på engelska som ni förstår). Mycket lätt och snabbstickat, trots att skenet kanske bedrar. Tyvärr vill övre kanten lite "korva sig", men det är väl okej ändå.... Även om det varit ännu snyggare med rak kant.

Rocken jag fyndat på loppis har så vid urringning (även om man får den fast högre upp också...) att en dylik krage behövs.

Jag stickade i Novita Isoveli, jag tänker nämligen att det passar ihop med mitt reflex-set (mössa HÄR, vantar HÄR), även om det inte är samma gröna färg. Dessutom är det skönt att sticka (snabbt) på grövre stickor ibland, 5 mm använde jag här. Reflex-tråd stickade jag endast in i den övre kanten, separat. Jag försöker ju vara sparsam, förstås. ;) Kanten som tyvärr korvar sig, men tråden reflekterar ju lika bra från avan....

Kragen passar bra så väl till ytterkläder som inomhus, så den kommer säkert till flitig användning! En del återstår till mitt reflex-set. Stay tuned ;) 

Nytt liv

Jag är ett stort fan av benvärmare! Jag har oftast leggings eller kjol, vilket kan vara lite svalt när det är kallt ute, men det är lätt att dra ett par benvärmare utanpå. Snyggt också tycker jag. Snabbare går det än att byta byxor / dra andra byxor utanpå, när jag dessutom ska klä på min lilla herre när vi ska ut. Ja, och huvudpoängen är ju att de är varma. Dessa, vid namn ballerina stickade jag 2014, ni kan läsa mera om mönster etc i det HÄR inlägget. 

Men de blev smutsiga när jag använde de för någon vecka sedan. Jag stötte benet mot bilen när jag krånglade vid bagageluckan. Ni vet, barnvagn vikas o ska in och ut från bilen nu för tiden. Krångligt. (Nja inte så värst. Jag har fyndat en bra barnvagn åt mig nog, för 5 euro [!], men innan man vänjer sig, och ni vet ibland...) Jag slängde dem i tvätten på 40 grader. Det har jag gjort förut med många stickade plagg, men inte de här tydligen....

De krympte till ungefär halva längden, bredden var väl på ett ungefär den samma tyckte jag. Jag mindes ett tips jag läst någon gång. Om man blöter förkrympta stickade plagg i lite vatten blandat med balsam, blir det därefter lättare att dra dem tillbaka till originalform. Efter det ska man skölja ur balsamvattnet så klart. Jag prövade. 

Det fungerade, benvärmarna liknande sig själva igen efter balsambehandlingen. Men de var dock aningen mindre. Kunde jag dragit ut dem mera? Kanske... 

Stickkvällar har många fördelar. På senaste träffen, som ni kan se i det HÄR inlägget, berättade en i gänget, kollegan, att en annan kollega sökt benvärmare i butikerna till sin flicka men inte hittat. Det finns alltså ett behov av benvärmare! 

Jag måste ändå tipsa, om även du som läser söker benvärmare, sticka dessa - det är stickade på 7:ans stickor så det går på nolltid även om du är nybörjare, verkligen. Det är endast en enkel fläta på dem, en trevlig utmaning för en nybörjare (som lätt klaras av!), och en fin detalj för alla. Mönstret hittar ni HÄR (av drops). Mina är stickade i Sandnes Garn Alfa, det gick åt nästan 4 nystan (+ lite kontrastfärg av vad som helst...).

Ni förstod hur historien skulle sluta - klart tjejen skulle få mina benvärmare! Rena och med balsam-behandling. ;) En aning tovade och extra varma kanske.... Jag blev på så väldigt gott humör då jag fick de här fina fotona på den här söta flickan, och fick dessutom lov att dela med mig av dem. Mina benvärmare har fått ett nytt liv och ett nytt hem. De kommer till ännu bättre användning hos henne, det ser man ju direkt! Hon har ett fint namn dessutom, jag har alltid tyckt om namnet Linnéa. :) Så hette min mommo också i mellannamn (och min svärmor). Det var meant to be. 

Hjärtat på rätta stället

Jag har sytt mycket på sistone. Ni har många inlägg att läsa så småningom. Men först ska ni få höra sagan om den fula dinosaurien.... 

Filip har blivit så mysig på sistone, han myser med mitt knä, ett kramdjur, vad som nu är lite mjukt, men vill inte nödvändigtvis komma i famnen alla gånger. Så jag ville ge honom ett kramdjur/dyna. Visst insåg jag att jag inte kan skapa underverk, men resultatet blev dock fulare än väntat. Men hade jag kommit så långt, symaskinen hade dessutom krånglat massor på vägen, så slutförde jag ändå arbetet, men tänkte att det blev nu bara skräp.

Men se, det tyckte inte Filip. Filip verkar riktigt förtjust i dinosaurien, och förstod genast precis hur jag tänkte att den skulle användas. Inte bara en och två gånger, utan han myste med sin Dino flera gånger redan igår (dvs samma dag den blev färdig). 

Filip vet att det inte är utsidan som räknas, utan att man har ett mjukt inre och hjärtat på rätta stället. Dino har de facto två hjärtformade fläckar ;) . Tack Filip för att du påminde mig om det. 

Dino blev ett bra tillägg i Filips myshörna. Ni har tidigare sett hans lekhörna HÄR, och hans sköthörna HÄR. Hans hörnor tar över vårt hus... ;) Så ska det väl vara?

Filips lekhörna kompletteras av "skumgummipusslet" vi just fyndat på loppis, mjukt underlag eller kul att leka med - riktigt vad man tycker. Den är nära Filips böcker; Filip gillar verkligen att läsa! Ni ser Filips traktordyna, som ni också sett HÄR, och jag vet inte om jag ens visat hans uggle-dyna förut (?), som är sydd av samma härligt mjuka tyg som hans hösthalare, se HÄR. (Jag var bara tvungen att utnyttja det sköna tyget till max!) Dino själv är förresten sydd i samma tyg som byxorna jag sydde åt honom nyligen (se HÄR), som hans kompis Celine har matchande. Om vi analyserar bilden ännu noggrannare så ser vi ju också Filips ljus, som ni sett HÄR, och Filips fruktkorg, som ni sett bl.a. HÄR. Mycket hemgjort.... *nöjd mamma* (Pojken verkar också nöjd.)

Eftersom Filip verkar så nöjd med sin Dino ska jag kanske sprätta upp idag och sy några detaljer lite snyggare... Så håller han ännu bättre att kramas med.... Lappade redan för hand, men jag kan ju göra Dino så snygg som han kan bli i alla fall.... Vad tycker ni?

Stickkväll nr 1, 2017

Jag börjar långsamt kliva ur "bebis-bubblan". På tiden kanske, jag skrev ju tidigare att vi inte har någon baby här hemma mera, utan en toddlare. Jag är glad att vi får skynda långsamt, han är ju så god, och växer så fort. Han börjar klara sig mer och mer utan mamma (eller mamma börjar förstå det?). Senaste helg var vi först på 80-års middag - Filip stannade hemma och visade glatt farmor och farfar sin vilka ställen hemma mamma inte låter honom gå till (hehe), och dagen efter var jag på stickkväll, och lämnade gubbarna hemma att rå om varandra. 

Det är nu ganska jämt ett år sedan den här "stickkvällen", så det är ju lämpligt. Klicka på länken om ni inte vet vad jag menar.... ;)

Stickkvällen var hos mamma, och vi var en kvinna kort - oj vad det var trevligt att träffas igen. Alla har vi ju våra skäl till att det ibland är svårt att hitta tillfälle. Det blir mera prat än handarbetas på ett sätt, men det är ju inget fel på det! Alla bitar behövs ;)

Mamma har hittat så fin användning för skålen hon fick till julklapp, se DETTA inlägg.
På dörren hade hon en fin välkomnande "dörrkrans" (vill ni tjuvkika? Gör det HÄR), så det var tydligt handarbetstema denna kväll. 

Prat, handarbete - och jo, något gott att äta! Som ni läste i det HÄR inlägget har jag ju flera kakor/tårtor jag vill pröva på (igen) snarast, så jag hade tur som fick provkaniner. Det blev vitchoklad cheesecake, och jodå - receptet var så gott som jag ville minnas, och får komma med i min kokbok. Håll till godo - här nedan får ni också receptet. Hoppas det inte dröjer länge till nästa träff...

Vitchoklad cheesecake

Botten:

175 g dominokex

50 g smält smör

Fyllning:

5 gelatinblad

200 g vit choklad

½ dl socker

2 ägg

2 dl vispgrädde

200 g naturell färskost

Krossa kexen och tillsätt det smälta fettet. Täck bottnen av en form med löstagbar botten med en bit bakplåtspapper och tryck ut smulblandningen jämt. Ställ i kylen.

Blötlägg gelatinbladen. Vispa ägg och socker till skum och tillsätt färskosten. Smält chokladen. Vispa grädden. Hetta upp 1-2 msk vatten och smält gelatinbladen däri. Tillsätt smält choklad och grädde i äggvispet och slutligen vätskan med gelatinbladen. Häll smeten utan på bottnen i formen, och låt stå i kylskåpet helst till nästa dag. Servera med färska frukter eller bär. (Jag serverade här med granatäpple.)

Med säker hand

Reflextemat fortsätter. Våra promenader likaså. Dagarna ljusnar, men fortfarande blir det mörkt rätt tidigt. Ni har sett min nya reflexmössa, gubbarnas mössor - och mitt gamla reflex-set så klart. Nu är även mina nya reflexvantar klara. 

Jag stickade piirakkalapaset enligt mönster ur novita lapaslehti 2014 (var det finns massvis med fina vantar, rekommenderar denna tidning varmt). Jag stickade förstås igen av Red Heart Reflective så att jag syns.

Mönstret finns också tillgängligt på nätet (på finska) HÄR.

Mönstret är lätt men vackert och klassiskt.

Vi ses

...ute runt byn, för vi syns, när vi är ute och gå. Det är klart att också gubbarna mina skulle få reflexmössor, min såg ni ju i föregående inlägg. 

Lat som jag är så brukar vi vara ut och gå varje dag. Paradoxalt nog verkar det ibland som att folk tycker jag är "hurtig" som är ut och gå "så mycket". Själv tycker jag väl att jag är lika bekväm av mig som de flesta mammor (och lika snål med tid). Men att vara ut och gå funkar så bra. Lite frisk luft och miljöombyte, 30-40 minuter promenad brukar det bli, det gör att lillbusen orkar leka ännu en stund så att han är ordentligt trött och tar en rejäl lur på dagen (oftast, inte igår men hoppas hoppas han tar en idag). Även jag varvar om lite då vi är ute, och jag får höra Filip morra åt bilar, skyltar och snögubbar - som han gör då han är glad. Tar Filip sedan en ordentlig lur så hinner mamma hans blogga, jobba, städa, sticka eller vad jag nu vill (eller måste) göra. Far vi inte ut och gå blir luren sämre och vi måste hitta på mera underhållning medan han är vaken dessutom. Är vi sen hurtiga på riktigt tar vi en extra promenad på kvällen med far i huset, så att alla får använda sina reflexmössor. ;) 

Filips mössa heter Eemil, och ni hittar mönstret HÄR (på finska). Också den stickade jag i Red Hearts Reflective, det gick åt ca 1,5 nystan. Garnkostnaden för en så här fin pipo blev m.a.o. ca 8 euro. 

Den stickas uppifrån och ner, har dekorativa flätor som värmer ända ner på öronen. Minsta storleken var två år, det verkar stämma in på Filip så jag tror mössan bli mera använd först nästa vinter. Nu vill den falla ner på ögonen, även om jag tycker modellen verkar mycket praktiskt. Dessutom måste jag sticka någon form av halsskydd till - den mössan vi använder mest nu (köpemössa) går ner över halsen också. Mera reflexer behöver han sen då han springer omkring själv ändå, nu ser ni på bilden ovan att vi har rätt bra reflex på vagnen redan i alla fall.

Även maken fick en flätad mössa. Jag utgick från DETTA novita-mönster, men jag stickade resåren i flätor istället. Var sjätte varv stickade jag fläta om 2 rm. Lätt, men ändå lite extra (varannan resår varannan gång). Jag använde det garnet som blev över från Filips mössa, dvs Red Heart Reflective, och liksom min mössa blandade jag sedan med Novita Isoveli, som har nästan exakt samma stickfasthet. Jag tror den här blir mera använd än den förra reflexmössan jag stickade åt maken. Den blev lite för stor, och så var det kanske inte riktigt hans färg. 

Maffigt & synligt

Årets första mössa är klar, och det blev inte vilken mössa som helst! Det blev en smaragdgrön, lysande (bokstavligen) huvudbonad, med mycket utrymme för vilken frisyr som helst där under. Det var mitt krav. 1) Jag ville utnyttja reflexgarnet jag fyndat för 5,50 euro nystanet, och 2) jag ville att mössan går på snyggt oberoende vilken frisyr jag har under, och 3) förstås så ville jag ju att mössan skulle vara fin så klart. 

Mönstret Pehmeä päähine (= mjuk huvudbonad) hittade jag i Neulemestari (stickmästare) (2015) - en bok med många inspirerande mönster i. (Boken finns iaf även på engelska, eftersom jag hittat hänvisning på ravelry.) Jag stickade med Red Heart Reflective, fyndat i Lojo för 5,50 euro nystanet, men jag hittade mera till samma pris även i Latvala (Karis). För att dryga ut garnet, trots att det var förmånligt, stickade jag även in novita isoveli, som har nästan exakt samma stickfasthet. Totalt gick det åt nästan 200 meter garn. Mössan är verkligen maffig. Det syns inte så bra på bilderna, men det är dubbelt så många maskor på de grå områdena, vilket ger en mycket intressant struktur. 

Jag både är och inte är nöjd med mössan. Det var en annorlunda stickning, vackert mönster, mössan är bekväm och färgen är lysande, bokstavligt och bildligt. Den uppfyller alla krav, men.... Blev den ändå lite tantig? Och är det i så fall så att sådant som är praktiskt helt enkelt är tantigt? 

Det här var tänkt att bli en "finare" reflexmössa. Jag har gjort ett annat reflex-set tidigare, se HÄR, som jag brukar ha på när jag är ut och gå. Se fotona i inlägget, så ser ni hur väl man syns i mörkret! 

Här ser ni det vackra flätmönstret och strukturen i mössan.

Det här fotot tog jag med blixt. Förhoppningsvis lyser mössan upp lika av bilarnas lampor, så att jag syns väl. Tillsammans med övriga reflexer ska jag väl synas då!

Börja om från början

Nytt år. Ny start. Bildligt oftast. Men här har vi tagit det ganska bokstavligt. 

För det första tycker jag min lilleman som genom ett trollslag blev stor vid nyåret. Han bestämde sig att han inte är en baby i år mera, går omkring fram och tillbaka här inne, äter bröd och dricker själv utan hjälp. Han vinkar och blinkar och klappar, bygger med klossar och jag vet inte vad. Jag gillar engelskans "toddler" - det är ju precis vad han är nu, men slår jag upp det till svenska får jag "gående bebis" som resultat. Sant förstås, men låter ju så otroligt fånigt. Härmed tänker jag börja beskriva vår Filip som "toddlare", första nya ordet i svenska år 2017 om jag får bestämma. :)

Nu tänkte jag igen glömma att det här är en handarbets - och matblogg. ;) En annan bokstavlig nystart år 2017 är nämligen början till capen ni ser ovan, som jag rivit upp. Den blev för liten. Så kan det gå ibland, och jag ville visa det med. I annat fall hade jag kanske bara försökt se mig om efter någon mindre användare av capen än jag, men 1) barn kanske inte använder cape så ofta (för barnstorlek blev det), och 2) eftersom jag använder ett mer "exklusivt garn" än jag brukar vill jag att det blir just rätt. Det är nämligen garnet (aurinkokehrä) jag köpte på Mikaelimarknaden i höstas, HÄR ser ni när vi handlar garnet. 

Jag får väl kika efter ett bättre mönster som gör garnet rättvisa och blir ett plagg som verkligen kommer till användning. Jag ser framför mig att det ska bli något praktiskt plagg som jag använder när jag jobbar igen. Men dit är ju långt. Hoppas jag. Alltså, det är ca ett halvår, men hoppas det känns långt. :) Men ni märker, jag har det i bakhuvudet att snart börjar jag jobba igen. Men det ska ju gå bra, som jag skrev i inledningen har vi ingen baby här i huset mera; vi har en toddlare. 

I ett vadderat kuvert

Det här kuvertet förberedde jag i början av december, blogginlägget likaså för jag var så ivrig att det skulle komma fram. Till slut blev också mottagaren varse om att kuvertet skulle komma och blev även hon ivrig. Den enda som inte var ivrig var posten. Kuvertet skickades den 1:a december, kom tillbaka till mig den 27:e, och så skickade jag det på nytt... Även om adressaten råkade flytta (vilket jag inte först visste) så var ju den nya adressen ingalunda hemlig, så lite besviken är man ju.... Men slutet gott, allting gott. Jag har läst mina tankar då, gjort lite ändringar så det passar mina tankar nu. :)

Jag har alltid skickat många brev - när jag var yngre hade jag väl 40 + brevvänner. Jag brukar säga att det var så jag lärde mig engelska, vilket väl ledde mig till mitt yrkesval som lärare. Brevskrivandet är det tyvärr lite si och så med nu - många vänner har jag kvar, breven är rätt sällsynta men visst dimper det ner något både till och från mig fortfarande. Men ett sånt här kuvert har jag aldrig skickat förut...

Jag skickade post till en person jag aldrig träffat. Ja det har jag gjort förut förstås, men inte så här. Dessutom har vi träffats en gång men jag minns det inte, inte tydligt i alla fall. Hon är väl någon form av pyssling om man vill reda ut släktskapet. Jag gillar kontakten vi skapat, trots avståndet (också fysiskt - vi bor t.o.m. i olika länder), och jag har hört så mycket gott om henne. Jag har bilden av en stark energisk godhjärtad person. 

När budet nådde mig att att hon förlorat sin mamma ville jag visa att jag tänker på henne, fast jag kände mig ganska hjälplös. Än mer hjälplös har hon antagligen känt sig... Jag gjorde vad jag brukar göra, tog fram ett garnnystan... försökte forma till något som visar vad jag tänker....

Det blev ett garnhjärta. Ett likadant som jag virkade till min nygifta kusin (se inlägg HÄR), ett likadant som vi hade på vårt bröllop (se inlägg HÄR). Denna gång gjorde jag hjärtat helt enligt mönstret (som du hittar HÄR) dvs en variant man kan hänga upp som dekor. Ett hjärta fungerar väl i alla lägen? Tanken syns tydligt, hoppas jag.

Dessutom stickade jag en dekorationsboll, tänkt till dottern. Jag tänkte först att det var en julgransboll, då det föreställer en skidåkare (hiihtäjä = skidåkare på finska), men mönstret kommer ut Arne & Carlos Pääsiäiskoristeet (påskdekorationer) (2013), så - man får tänka hur man vill. Julen varar ju än till påska i alla fall, och med tanke när kuvertet kom fram var det ju bra att tiden för användning inte är så begränsad. 

Här kommer orsaken till att kuvertet var vadderat: Det var helt enkelt mera praktiskt att försöka få iväg det hela som brev (= platt kuvert) än paket om det varit tjockare. Inte bara för att det är billigare, men så väl mottagare som avsändare slipper gå till posten. Brevlådan är ju bara 500 meter från oss, ett trevligt promenadmål (eller nåjo, den är bredvid roskis-stationen, men ni fattar...).  Så vadden kom, tillplattad, på sidan om bollen, redo att fyllas och så får man sy igen det lilla hålet och fästa. Man får ju inte vara dum. ;) (Hade det blivit besvärligare som paket månntro, med tanke på hur besvärligt det ändå blev...)

Dessutom bifogade jag några av mina berömda chocolate chip cookies, som jag skrev i brevet; "för att jag kan". Jag har skickat dem på posten förut, hela. Känns lite lagom galet att skicka kex på posten, väl inpackade naturligtvis.  Receptet har jag ju bifogat på bloggen förut (se HÄR) - ni vill inte missa detta recept alltså, såå gott om jag får säga det själv. I den slutliga versionen, efter att kuvertet kom hem och svänga, satte jag också med några chokladgodis och ett påskkort, man visste ju aldrig.... 

Man gör vad man kan. I vissa situationer är det svårt att hjälpa, speciellt om man är långt borta. Men jag kan ju inte tro annat än att det här paketet piggade upp lite i vardagen som ibland kan kännas extra tung. Och visst känns det skönt för en själv också att man gjort något i alla fall, ansträngt sig lite. Det piggade ju upp min vardag också.  Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju. Hon fick minsann vänta....

Blir det år 2017?

Jag skrev tidigare att 2017 blir året då mina gubbar får matchande tröjor. Jag har också nämnt att 2017 blir året då maken och jag firar 10 år tillsammans. Det vet vi ju alla (här i landet) att det är Finland 100-års jubileumsår i år! Det blir året då vår lillfilur är med oss hela året (utanför magen) = året han fyller 1 år, året jag ska tillbaka på jobb (om man inte räknar med det lilla jag jobbar hemifrån, som jag borde jobba just nu) och mycket mera. 

Dessutom kan 2017 bli året då min ultimata kokbok blir klar. Det passar mycket bra då det blir exakt 10 år sen min första kokbok, Lindas Favoritrecept, blev klar. Tänk så många år jag hållit på så här, minst 12 år antar jag då.... Det finns en annan anledning också till varför jag hoppas att kokboken blir klar just 2017, blir det så får ni veta i sinom tid.... 

HÄR kan ni läsa att mina två första kokböcker sammanlagt innehöll 600+ recept, medan den nya innehåller lite på 400; det bästa från de första böckerna tillsammans med nya favoriter (som ni kunnat se på bloggen, förstås). Jag har nu endast 13 recept kvar på min lista över recept jag vill pröva om de är "bra nog" eller inte. Det är förstås en av anledningarna till att jag tror att kokboken närmar sig färdig. Ca 3 % av samlingen återstår alltså. 

Om kokboken blir färdig kommer jag att skriva på bloggen, för att se om det finns intresse även av andra för kokboken, eller om det blir en minimal upplaga endast för vår familj. Jag planerar inte springa runt och "sälja" som jag gjorde förut. Ni kommer att bli uppdaterade med andra ord. 

Jag undrar också om ni har namnförslag? Vad ska min kokbok heta? Den ska inte heta "min ultimata kokbok", fast jag kallar den så här...

Så här i början på året vill jag, liksom många andra, börja på en ny, hälsosammare kula. Jag tänker det är bra även om jag (liksom de flesta andra?) inser att det bara varar en kort period. Det är bättre än ingenting. Bra med en paus i t.ex. snaskandet i alla fall. Problemet i det här fallet är att 10 av de 13 recepten som är "oprövade" är söta.  Så jag tänkte som så, att lika bra att passa på att äta sött före nyår, därför prövade vi ett av recepten då.

Fattiga riddare är en klassiker som självklart ska vara med i min ultimata kokbok. Det var endast en formalitet att pröva receptet. Klart att det är gott! Även om jag tydligen inte själv lagat fattiga riddare under de 3+ år vi bott här på Aspen, så har jag nog ätit fattiga riddare. Som tur är. 

Har inte ni heller gjort eller ens ätit fattiga riddare under en lång tid? Ni hittar receptet här nedan, tillsammans med några andra recept ur min kokbok. Ett litet smakprov igen, tidigare smakprov ur kokboken hittar  ni ju HÄR. Här är några absoluta favoriter med. Créme brûlèe är ju bara så festlig och så förvånansvärt lätt att göra. Finklimp frågas det efter här i huset med jämna mellanrum, det känns både festligt och gammaldags - och har ett så roligt namn tycker jag; ingredienserna är sådana som nästan alltid finns hemma så det är lätt att svänga ihop. Blåbärspannkaka är förstås en klassiker, just det här receptet känns relativt nyttig dessutom, se så liten sockermängd, och blåbär är ju så hälsosamt! (Jag har några andra pannkaks-recept också i kokboken...)

Exakt vad som händer år 2017 återstår att se, förstås. Många planer finns. Men i alla fall vet jag att jag kommer att äta mycket gott, så väl sött som salt. 

  OBS! Ni märkte att ni kunde scrolla i dokumentet, väl?

Skål!

Trettondagen närmar sig med stormsteg, snart skall julen kastas ut - även här på bloggen. Men först skall jag visa de sista av julens hemligheter; ni har ju redan sett pannlappar & aroniasylt, julkulorna och blå klappar till bror med familj. Ja, de allra flesta julklapparna blev egenhändigt gjorda även i år. Jag är nöjd, förhoppningsvis är de som fått presenterna också nöjda. 

Jag har länge velat pröva att virka en skål - och här ser ni resultatet. Jag virkade en duk, det blev Charlotte's star, mönster enligt drops. Duken doppade jag sedan i sockerlag med hög koncentration, och torkade den böjd över en ("riktig") skål. När duken torkat och stelnat såg den ut så här; en Charlotte's star -skål. Vacker med rött garn + glittertråd. En aning ömtålig, men rätt stadig ändå. Jag fyllde den med en hel ask da capo, fast skålen är stor som ni märker så det ser lite futtigt ut.... Den här skålen fick min mamma.

Den första skålen blev kanske något stor, den andra kanske något liten. Jag hoppas de hittar sina funktioner och platser ändå också denna lilla söta skål. Den här gjorde jag enligt ett mönster för drinkunderlag, annars på samma sätt. 

En traditionell korg blev det också, som iofs inte var en julklapp utan en födelsedagspresent - men datumet är det samma om vi säger så. ;) Jag fyllde korgen med lite annan slags "smått och gott" som ni ser. Kan vara kul med något annat än godis också tänker jag. Nu har vi ju januari och alla blir plötsligt über-hälsosamma? 

Kusinerna har fått - julklappar i blått

Ja, och brorsan med fru med dessutom. Rim fick de med, så jag tänkte den här bloggrubriken var passande. De fick alla varsitt kuvert med rim på, och tydliga instruktioner att inte öppna innan julafton. Ja, de bor ju i Sverige så det var så det gick till. Klappar i blått passade ju dessutom bra inför Finlands jubileumsår. ;)

Det var faktiskt bror med fru som fick resultatet av den blåvita virkningen jag hade på gång på självständighetsdagen. Jag tyckte jag riktigt fick till svägerskans färger... Rimmet löd så här:

En fläck på bordet är illa

Kanske ni dessa bättre gilla

Ni gissade rätt: drinkunderlag - i form av muggar! Jag tog idén från det här mönstret på ravelry, men jag anpassade det något, tyckte en mera avlång form blev finare. Mina egna anteckningar om förändringar kan ni läsa HÄR på ravelry. 

Sonen i huset fick detta rim:

Kall om knoppen?

Då är detta toppen!

Jupp, det var förstås en mössa! Den är stickad enligt DET HÄR drops-mönstret. En mössa kommer ju att komma till pass, ni har väl hört att det ska bli ruskigt kallt, här i Finland i alla fall. Så pass kallt att sonen i det här huset inte kommer att kunna sova ute om det stämmer. Huu..... Få se hur det går.....

Och guddottern min? På hennes kuvert stod det så här:

För att du inte ska skaka tänder

Här är något för dina händer

De här vantarna tycker jag blev särskilt fina. De innehåller ju också mera färger än blått och vitt, i novita nalle. Tack vare mönsterstickningen borde ju vantarna vara extra varma förutom vackra. Mönstret till de förtjusande vantarna vid namn kainuun lapaset hittar ni HÄR (på finska, men det finns bild så språket är ingen skillnad).

Välkommen 2017!

Här dricker jag té till stickningen, som jag brukar om kvällarna. Vi fick en te-adventskalender till julklapp, som tack vare vår "utmärkta" post här *grymt* kom väldigt sent (läs HÄR - råkar vara flera bekanta som intervjuas i den artikeln dessutom). Jag drack första koppen den 22:a december. Nu räknar jag dagarna efter jul, så jag kommer att dricka påse nr 13 på trettondagen, t.ex. Just den här kvällen är det extra lyxigt, vi fick också en mug-topper till julklapp. Kul idé!!! 

Detta blir året då mina pojkar får matchande tröjor - som om de inte liknar varandra nog redan nu! Han må vara en liten mamis ibland, min lilla Filip (det får han så gärna vara, det gäller att passa på!), men man ser ju på honom att det är pappas pojke. 

Far i huset fick ju sin väst redan tidigare, endast 9 månader efter sin födelsedag. Sonen ska få sin tröja senast till 1-års dagen - vilket ju är jätte snart (februari)! Så det gäller att sätta igång att sticka. Samma garn, samma färger, också nu i argyle-mönster, men inte riktigt lika ändå - ni ser.