Enkla delikatesser

God mat är inte alltid "fancy". Hederlig potatisgröt, gjord på de enkla ingredienserna potatis, rågmjöl, salt och vatten är faktiskt himmelskt gott. Det lämpar sig dessutom alldeles ypperligt i detta småkalla gråa och trista väder. Detta var dagens härliga måltid! Med riktigt smör-öga, så klart. Här duger inga fusk-margarin...

Jag funderade lite på mängden av ingredienser då jag gjorde potatisgröt denna gång, och konstaterade att lite på 1 dl rågmjöl för vart kilo potatis blir ganska lämpliga proportioner. Och nästan en tesked salt per kilo satte jag också. ....och det blev några kilo potatis, så mannen har att steka i veckan.... :)

En annan klassiker som alltid går hem är förstås köttbullar. Till pasta, kokt potatis, ugnspotatis eller vad som helst - med tomatsås, gräddsås eller utan sås, för barn eller för vuxna. Det blir liksom så fint som  man gör det, men gott är det alltid.

Det här gjorde jag redan för några veckor sedan, då vi fick en överrasknings-gäst. Ljus har jag som synes haft på bordet redan ett tag - det behövs i dessa mörka tider.

Jag visar några rätter till när jag ändå håller på: En annan annan rätt som jag gjorde för ett bra tag sedan redan vid det här laget är La Terrazetta. Låter ju fint, iofs, och jag tycker jag fick det ganska fint dukat den gången också med en basilika-blomma som dekor i pastan och blommor på bordet dessutom, men rätten är de facto gjord på ogräs. Ja, nässlor då alltså, men orsaken att nässlorna plockades den gången var för att jag (och mamma) plockade ogräs.

Receptet fick jag från kotivinkki, det receptet har jag inte lätt tillgängligt just nu, men här hittar ni ett motsvarande från Helsingin Sanomat.

Det kallar jag att kombinera nytta med nytta! Ogräset bort och som belöning en delikat måltid!

Sist men inte minst (eller jo kanske?) när jag nu visar "enkla delikatesser" är detta lilla tilltugg jag bjöd på en gång när jag fick besök. Gurksnittar! Alltså, smörgås med gurka och en majonnäs-gräddfils-vitlöks-blandning. Varför känns något så enkelt så exklusivt? Är det för att jag skärt bort kanterna på brödet? Är det för att man, eller jag iaf, osökt tänker på England och tea-parties, i kombination med denna rätt (och då tänker man vidare att de har kungligheter och det blir plötsligt väldigt fancy i fantasin?)? Eller kanske det är jag som är inbillningssjuk?

Till det serverade jag för övrigt också tuc-kex med en mozarella- och kiwi-skiva. Lika enkelt det, och en favorit för mig just nu! Tadaa - gästerna kan komma!