I ett vadderat kuvert

Det här kuvertet förberedde jag i början av december, blogginlägget likaså för jag var så ivrig att det skulle komma fram. Till slut blev också mottagaren varse om att kuvertet skulle komma och blev även hon ivrig. Den enda som inte var ivrig var posten. Kuvertet skickades den 1:a december, kom tillbaka till mig den 27:e, och så skickade jag det på nytt... Även om adressaten råkade flytta (vilket jag inte först visste) så var ju den nya adressen ingalunda hemlig, så lite besviken är man ju.... Men slutet gott, allting gott. Jag har läst mina tankar då, gjort lite ändringar så det passar mina tankar nu. :)

Jag har alltid skickat många brev - när jag var yngre hade jag väl 40 + brevvänner. Jag brukar säga att det var så jag lärde mig engelska, vilket väl ledde mig till mitt yrkesval som lärare. Brevskrivandet är det tyvärr lite si och så med nu - många vänner har jag kvar, breven är rätt sällsynta men visst dimper det ner något både till och från mig fortfarande. Men ett sånt här kuvert har jag aldrig skickat förut...

Jag skickade post till en person jag aldrig träffat. Ja det har jag gjort förut förstås, men inte så här. Dessutom har vi träffats en gång men jag minns det inte, inte tydligt i alla fall. Hon är väl någon form av pyssling om man vill reda ut släktskapet. Jag gillar kontakten vi skapat, trots avståndet (också fysiskt - vi bor t.o.m. i olika länder), och jag har hört så mycket gott om henne. Jag har bilden av en stark energisk godhjärtad person. 

När budet nådde mig att att hon förlorat sin mamma ville jag visa att jag tänker på henne, fast jag kände mig ganska hjälplös. Än mer hjälplös har hon antagligen känt sig... Jag gjorde vad jag brukar göra, tog fram ett garnnystan... försökte forma till något som visar vad jag tänker....

Det blev ett garnhjärta. Ett likadant som jag virkade till min nygifta kusin (se inlägg HÄR), ett likadant som vi hade på vårt bröllop (se inlägg HÄR). Denna gång gjorde jag hjärtat helt enligt mönstret (som du hittar HÄR) dvs en variant man kan hänga upp som dekor. Ett hjärta fungerar väl i alla lägen? Tanken syns tydligt, hoppas jag.

Dessutom stickade jag en dekorationsboll, tänkt till dottern. Jag tänkte först att det var en julgransboll, då det föreställer en skidåkare (hiihtäjä = skidåkare på finska), men mönstret kommer ut Arne & Carlos Pääsiäiskoristeet (påskdekorationer) (2013), så - man får tänka hur man vill. Julen varar ju än till påska i alla fall, och med tanke när kuvertet kom fram var det ju bra att tiden för användning inte är så begränsad. 

Här kommer orsaken till att kuvertet var vadderat: Det var helt enkelt mera praktiskt att försöka få iväg det hela som brev (= platt kuvert) än paket om det varit tjockare. Inte bara för att det är billigare, men så väl mottagare som avsändare slipper gå till posten. Brevlådan är ju bara 500 meter från oss, ett trevligt promenadmål (eller nåjo, den är bredvid roskis-stationen, men ni fattar...).  Så vadden kom, tillplattad, på sidan om bollen, redo att fyllas och så får man sy igen det lilla hålet och fästa. Man får ju inte vara dum. ;) (Hade det blivit besvärligare som paket månntro, med tanke på hur besvärligt det ändå blev...)

Dessutom bifogade jag några av mina berömda chocolate chip cookies, som jag skrev i brevet; "för att jag kan". Jag har skickat dem på posten förut, hela. Känns lite lagom galet att skicka kex på posten, väl inpackade naturligtvis.  Receptet har jag ju bifogat på bloggen förut (se HÄR) - ni vill inte missa detta recept alltså, såå gott om jag får säga det själv. I den slutliga versionen, efter att kuvertet kom hem och svänga, satte jag också med några chokladgodis och ett påskkort, man visste ju aldrig.... 

Man gör vad man kan. I vissa situationer är det svårt att hjälpa, speciellt om man är långt borta. Men jag kan ju inte tro annat än att det här paketet piggade upp lite i vardagen som ibland kan kännas extra tung. Och visst känns det skönt för en själv också att man gjort något i alla fall, ansträngt sig lite. Det piggade ju upp min vardag också.  Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju. Hon fick minsann vänta....