Tack

Vi var på en liten visit i veckan, så jag passade på att göra en liten gå-bort-present så här i juletider, en julkula! Stickade julkulor känns på ett sätt ”sååå 2011” (när Arne& Carlos var pop med sina), men jag följer ju inte alltid trenderna. Jag stickade iofs en julkula även då, se den HÄR, men inte mer än så. (Blir det mer än så nu, det återstår att se förstås...)

Den här kulan är faktiskt trots det enligt ett års-färskt mönster, ur Novita vinter 2016. Det var något som inte stämde i toppen tycker jag.... Men vi ignorerar det, det funkar bra ändå. Eller hur? Vill ni också sticka julkula men saknar mönster? Googla bara "sticka julkula" och sök på bilder - ni hittar garanterat!

Vilken trevlig visit det var. När jag körde hem tänkte jag på vilket lyxliv jag lever. Här är några av de viktigaste anledningarna - fast jag kunde nämna så mycket mer...

1.     Vilken fin familj jag har! Oberoende om man ser på min egen kärnfamilj (som ju är så himla fin.), familjen jag växte upp med (som jag själv valde när jag hoppade från ett moln, visste jag att berätta när jag var liten), min utökade familj osv

2.     Vilka fina vänner jag har. Jag lever ju lite i min egen värld ofta, bokstavligen, och lever lite ”eremit-liv” ibland - vilket jag trivs med, men vilken tur att jag har sådana vänner att det är okej att ibland träffas mera sällan. Jag har också vänner som hjälper mig med det ena och det andra när det behövs, och så får jag hjälpa ibland. Ni såg ju det HÄR inlägget om när jag hade en kompis på besök nyligen t.ex.

3.     Inte nog med att jag har världens finaste son, helt klart, men mina vänner har så snälla hjälpsamma barn. Inte bara under det här besöket, men också när jag träffar andra vänner så finns det alltid någon hjälpreda som vill hjälpa sköta ”babyn” t.ex. Jätte roligt! Och så sött... Vi går nog en bra framtid till mötes trots allt med så många fina barn! (Ja, jag jobbar ju i skola så visst har jag länge varit medveten om vilken fin resurs vi har för framtiden! Och glad är jag om jag kan bidra lite som lärare.)

4.     Jag får göra vad jag tycker om. Jag har ett jobb jag trivs med, som dessutom är flexibelt så att jag för tillfället har möjlighet att jobba bara en gnutta och mest vara hemma och ”leka”, men ändå har en liten extra inkomst. Den dagen det är dags ska jag nog trivas att gå på jobb igen. Nu är jag tacksam att jag kan vara hemma.

5.     Jag är frisk. Ni läste ju förra blogginlägget om att mina sköldkörtelvärden äntligen är som de ska igen. Jag ropar inte hej ännu, det känns inte som jag är över ån, men jag känner mig, som jag skrev, väldigt hoppfull. Jag är också tacksam att även om mina värden var urususla (!) igen för bara ett litet tag sedan, så kan jag säga att jag varit stort sett symptomfri under hela mammatiden, både när Filip varit inne i, och utanför, magen. Hur snäll pojke jag än må ha, har jag ju ändå behövt min energi. Och jag har ju mått tidvis mycket dåligt pga sköldkörteln...

Jag kan göra ett litet tillägg här, som känns aktuellt. Jag är nämligen också tacksam att jag fått vård på svenska! Det är tyvärr inte självklart när man tillhör en språklig minoritet som jag, läs mera t.ex HÄR, Jag överväger också att skriva till presidenten, se HÄR. Jag är inte särskilt politisk engagerad, men det här oroar mig. Om jag säger så, att angående min sjukdom (hyper- och hypotyreos) har jag inte varit ett lätt fall, och trots att jag undervisar i hälsokunskap och alltså har viss kunskap om hälsovården iaf, och fått informationen på svenska, har det ändå inte varit lätt att hänga med och förstå. Som det är när man är sjuk!

Jag kan också nämna, att vid förlossningen var jag glad att alla ens försökte prata svenska. Jo, då var det vissa som försökte på sin skolsvenska (andra hade tack och lov svenska som modersmål!), och jag försökte förstå på min skolfinska, jag hade maken med som kan finska bättre än jag och kanske var något klarare i huvudet än mig (kanske?), men... Det händer så lätt missförstånd då! Jag i det läget gjorde mest som jag var tillsagd, när jag väl förstått, jag hade tillit och inte så mycket "egna idéer", men situationen behövde inte vara så. Jag vet inte hur mycket man annars förstår av informationen som ges i ett sånt läge, men man förstår definitivt mindre på ett annat språk än sitt eget. Och om finlandssvenskars rättigheter försämras, kommer vårdpersonalen ens att försöka prata svenska i fortsättningen? Kommer deras kunskaper att försämras ytterligare? Efter förlossningen, på avdelningen, var det inte alla som ens försökte prata svenska, och jag fick känslan att jag ibland fick vänta längre för att jag var tvungen att vänta på en skötare som var villig att prata svenska (och då gjorde det vänligt nog). (Jag är för övrigt fortfarande sur att jag missade att få skumppa/konjak efter förlossningen. Det är säkert för att jag hamnade på operation, förstås, men dagen efter fick jag ingen frukost alls heller, före jag begärde. De hade inte tänkt på att man skulle hämta frukost själv MEN att det var lite svårt då jag inte fick lämna sängen pga den extra stora blodförlusten. Hör inte hit, men jag måste bara få klaga någonstans... Jag hade väntat på skumppa/konjak och så fick jag inte ens juice före jag tjatade!)

Jag vet inte om jag förklarar rätt, men vi måste ha rätt att få vård på vårt modersmål! Det är vad jag vill säga! Den här punkten blev mer än lovligt lång, men jag låter det stå.

 Det här skulle ju vara ett positivt inlägg. För att säkerställa den känslan låter jag världens finaste lilla tomtenisse skymta fram... Då kan man inte bli annat än glad.  :)